ScanDiaSyn

[Øystein V]

I forrige uke (uke 4 i 2006) sendte jeg ut en liten forespørsel til et knippe svenskspråklige om kasus (på pronomen) i utbrytning og predikativer – både svensker og finlandssvensker. Nedenfor følger først forespørselen og så en oppsummering. (Dernest kommer en oppfølger fra Lars-Olof.)

------
[Forespørselen]

Hei, et lite spørsmål om kasus til et knippe av svensktalende med ulike dialekter:

Hva slags kasus tillater dere på pronomen som står som henholdsvis fokus i utbrytning og som predikativ etter "det er ..."?

(1) a. Det var jag hon skulle träffa __.
b. Det var mig hon skulle träffa __.

(2) [Kontekst: Noen banker på døra og sier:]
a. Öppna, det er jag!
b. Öppna, det er mig!

-------
[Oppsummeringa]

Hei igjen, og takk til Anna-Lena, Björn, Christer, Gunlög, Henrik, Lars-Olof og Åsa som svarte!

De aller fleste svarene bekreftet den i og for seg velkjente forskjellen mellom svensk og norsk at mens svensk har (1b) og (2a), har norsk (1b) og (2b). (Islandsk på sin side har jo (1a) og (2a), dvs. nominativ på både utbrutte ikke-subjekt og predikativer.)

Mer oppsiktsvekkende var opplysningene fra Åsa:

"i Malaxdialekten skulle man använda a. i båda fallen. Man brukar faktiskt skämta om att Malax är det enda stället där man säger
"Kast int snyön (snö) på jag!""

og videre i en respons på mitt spørsmål om subjekstformer bare forekommer etter preposisjon (og ikke på objekter), forteller hun:

"Ackusativformer finns nog, i exemplet [Såg du mig på TV i går?] skulle man antagligen använda "mig".
Möjligen är det enbart efter preposition som man får subjektsform, ja. En
annan känsla jag har är att det beror på om frasen är betonad eller inte;
kast int snyön på JAAG, kast på ho/(henar)? (Kan sen heller inte säga om
det senare pronominet ska stå i subjekts- eller objektsform)."

Det siste om betoning forklarer muligens hvordan det skulle kunne bli subjektsform i utbrytning (dvs. uten at noen preposisjon er involvert) gitt at utbrytning er en fokuskonstruksjon. Uansett er dette mat for svenske dialektsyntaktikere!!! (Og Anders har vel skrevet om subjekstform etter preposisjon for västerbottenmål, stemmer ikke det?...)

Åsa opplyser ellers:

"Sen har jag också en vag aning om att detta drag förstärktes bland
barn/ungdomar på 80-talet (under min uppväxt), och att det inte användes på samma sätt bland äldre."

[Lars-Olof]

Hej!

Jag svarar till alla eftersom denna finlandssvenska egenhet även finns i nordsvenska, och vi kan ha all anledning att samråda i sådana här fall.

Mina föräldrars dialekt (Stensele, Västerbotten) har detta utbredda bruk av subjektsformer i objektsställning som tydligen finns i Malax också (nytt för mig, tack!). Min mor använder subjektsformerna mycket ofta i objektsställning (trots 45 år i Skåne), och det är riktigt att det är vanligt efter preposition. Följande har jag utrönt så här långt:

Efter preposition får vi subjektsform när pronomenet är betonat, men objektsform då det är obetonat, det hakar då klitiskt på prepositionen.

Je han åt JA
Je han åt-mä

Det förekommer dock även i andra ställningar. I somras sade min kusin följande:

Hä som jör ja sä förbanna ä att polisn int jör nanting

Som småsatssubjekt alltså. Jag vet att jag också har hört subjektsform på vanliga objekt, men kommer inte ihåg exemplen.

Om jag tillämpar min kvasi-intuition, så går 1a) utmärkt på Stensele-bondska, men det är då säkert en fråga om morfologin på objekt, snarare än var kasus delas ut. Jag tror fortfarande att kasuset delas ut nere i utbrytningsbisatsen.

Utöver Anders artikel, som Öystein nämner, finns det också en studie från Umeå som diskuterar hur bruklig subjektsformen. Den kom ut i serien Nordsvenska, om jag inte minns fel.

Lars-Olof

[Anders Holmberg]

(1) a. *Det var jag hon skulle träffa __.
b. OK Det var mig hon skulle träffa __.

Däremot:

Den hon skulle träffa var jag/ mig. Båda OK.
Vem ville hon träffa? Jag tror det var jag/mig.


Anders

Artikel nämnd i diskussionen:
Holmberg, Anders. 1986. The distribution of case-neutral pronouns in a Swedish dialect. Dahl, Östen & Anders Holmberg (red.) Scandinavian syntax: workshop at the ninth Scandinavian Conference of Linguistics. Stockholm: Stockholms universitet, Institut för lingvistik.

[G Hrafn]

Det som du skriver om islandsk, Øystein, er faktisk ikke heilt riktig. For meg er utbryting av objekt veldig rar (Øystein, jeg har spurt fleire og alle er enige med meg ... bare hvis du lurer på om hvor pålitelig jeg er som informant Søstera mi sier at det er OK, men ikke første valg) Jeg har også søkt litt (veldig overflatisk) på google og finner ingen eksempler med objektutbryting.

I de følgende kontekstene er det for eksempel nesten umulig å svare med utbryting:


A: Hvern ætlaðirðu að hitta, Maríu?
Hvem skulle du at treffe, Maria?

B: ??Já, það var einmitt hún sem ég ætlaði að hitta
Ja, det var nemlig ho som jeg skulle at treffe

A: Hvað var það sem Jón týndi, veskinu sínu?
Hva var det som Jon mistet, lommeboka si?

B: ??Nei, það voru lyklarnir sem Jón týndi
Nei, det var nøklene som Jon mistet


Derimot er det fullt ut mulig å ha utbryting av subjekt som i de følgende eksemplene:


A: Veistu hver ætlaði að hitta Maríu?
Veit du hvem skulle at treffe Maria?

B: Já, það var ég sem ætlaði að hitta hana (med trykk på ÉG)
Ja, det var jeg som skulle at treffe ho

A: Hver var það sem týndi lyklunum sínum, María?
Hvem var det som tapte nøklene sine, Maria?

B: Nei, það var Jón sem týndi lyklunum sínum (med trykk på JÓN)
Nei, det var Jon som tapte nøklene sine