Dagens utveckling inom bibliotekarieutbildningen kan i mångt och mycket förstås som en anpassning till de allmänna akademiserande och forsk ningsinriktade trender som sveper genom högskole- och biblioteksvärlden. Därmed också sagt att dagens svenska biblioteksforsknings nuvarande position inte går att förstå utan att utbildningssituationen beskrivs och förklaras. I det sammanhanget intar givetvis Bibliotekshögskolan i Borås en särställning i egenskap av att fram till idag ha varit Sveriges enda bibliotekarieutbildning.
Utvecklingen kan beskrivas som ett resultat av två samverkande strävanden: biblioteks- och forskningsvärldens egna ambitioner att etablera en vetenskaplighet och utbildningsdepartementets försök att förstärka högskoleutbildningarnas akademiska förankring. Innan vi ger oss in i dessa resonemang finns det dock goda skäl att först redogöra för det tidigare ramverket kring och utformningen av den svenska bi bliotekarieutbildningen före den 1 juli 1993.
Bibliotekshögskolan har genom regering och riksdag uppdragits uppgiften att utbilda landets samtliga bibliotekarier. Det har med andra ord i princip inte existerat några konkurrerande bibliotekarieutbildningar i övriga delar av landet.
Bibliotekarieutbildningen förlades till Borås. Utlokaliseringen innebar flera fördelar (bibliotekarieutbildningen har t.ex. fått en särställning i den lokala högskolan som vore omöj lig vid ett större universitet) men också vissa betydelsefulla nackdelar. Vissa ansåg t.ex. att lokaliseringen försvårade omvärldskontakter med såväl relevanta vetenskapliga institutioner som med biblioteksvärldens viktigaste institutioner.
Bibliotekarieutbildningen underordnades högskolan i Borås. Visserligen kom bibliotekarieutbildning därmed att ingå i det svenska universitets- och högskolesystemet men dock inte i full utsträckning. Det svenska utbildningssystemet innefattar nämligen två nivåer, universiteten (som har professurer och forskarutbildning) samt de mindre och medelstora högskolorna (utan professurer och forskarutbildning). Genom att bibliotekarieutbildningen förlades till en icke-universitetsort kom således ämnet att stå utanför forskningen även om den rent formellt ingick i universitets- och högskolesystemet. Situationen försvårades genom att bibliotekarieutbildningen, till skillnad från många andra utbildningar vid små och medelstora högskolor (som t.ex. företagsekonomi, pedagogik och teknik), inte hade någon etablerad institutionell äm nesförankring vid de stora universiteten. Det gick sålunda inte att rekrytera doktorer i biblioteks- och informationsvetenskap vare sig inom högskolan i Borås eller från landets övriga högskolor och universitet. Bibliotekarieutbildningen vid högskolan i Borås stod m.a.o. för sig själv utan formella möjligheter att ta tillvara sina intressen i detta avseende.
Bibliotekarieutbildningen kom att ingå i det svenska linjesystemet och kom därmed att betraktas som en yrkesutbildning. Utbildningen kom därigenom också i detta avseende att ställas utanför det svenska forskningssystemet. Liksom många andra utbildningslinjer hade Bibliotekshögskolan nämligen inte rätt att inrätta professurer och doktorsut bildningar. Detta är utan tvekan det enskilt viktigaste skälet till att det tagit en mycket lång tid att etablera ämnet som en vetenskaplig universitetsdisciplin.
Eftersom bibliotekarielinjen var en yrkesutbildning kom studieplanen på gott och ont att spegla de strukturer som kännetecknar biblioteksvärlden i stort. Utbildningen kom t.ex. i mångt och mycket att ta fasta på yrkets pragmatiska sidor samt inriktades mot olika bibliotekstyper.
Borås monopolställning i kombination med utbildningens yrkesinriktning (samt mycket annat) har inneburit att fältets företrädare på goda grunder sett det som sin uppgift att kraftfullt bevaka sina (ibland motstridiga) intressen. Detta har präglat Bibliotekshögskolans organisatoriska konstruktion. I Bibliotekshögskolans linjenämnd ingick t.ex. representanter för några av biblioteksvärldens viktigaste institutioner och myndigheter.
Utbildningen organiserades som en påbyggnadsutbildning. För att antas till Biblio tekshögskolan skulle den studerande först ha genomgått minst två års universitets- eller högskoleutbildning i valfria ämnen. Efter ytterligare två års påbyggnadsstudier i biblioteks kunskap erhöll studenten slutligen sin bibliotekarieexamen.
Eftersom utbildningen var yrkesinriktad ingick inga allmänna krav på forskningsförberedande aktiviteter. Examensarbete i form av en veten skaplig uppsats utgjorde därför inget obligatorium.
Två huvudinriktningar kännetecknade utbildningen. Efter en gemensam termin kunde den studerande inrikta sig mot folk- och skolbibliotek eller forsknings- och företagsbibliotek.
Utbildningen innefattade en obligatorisk tioveckors praktikperiod. Varje studerande gavs möjligheter till individuell specialisering genom att utbild ningen innehöll ett visst utrymme för valfria kurser. Tidsmässigt motsvarade detta en knapp termin.
Oavsett det eventuellt rimliga i denna kritik har stor möda lagts på att initiera forskning inom området. Ytterst handlar det om att skapa en ny universitetsdisciplin. Framgångarna har inte låtit vänta på sig. Ett flertal framgångsrika forskningscentra har växt fram runt om i landet. Här skall särskilt nämnas INFORSK vid Umeå universitet, LIBLAB vid Linköpings universitet, avdelningen för Litteratursociologi vid Uppsala universitet, Institutionen för pedagogik och psykologi vid Linköpings universitet och professuren i bok- och bibliotekshistoria vid Lunds universitet.
Det kan sålunda hävdas att biblioteksforskarna genom sin egen kraft har skapat förutsättningar för en reell institutionalisering av ämnet. Denna akademisering medverkar i sin tur till att förändra bibliotekarieutbildningen. Undervisningen tvingas dels att i allt högre grad integrera den nya kunskap och det akademiska tänkande som har sitt ursprung i biblioteksforskningen, dels förbereda de studerande på möjligheten att ge sig in på forskarbanan.
För bibliotekarieutbildningen i Borås har strävan att bygga upp ett centrum för biblioteksforskning vid Göteborgs universitet varit av särskild betydelse.
Eftersom det inte var möjligt att inrätta en professur vid högskolan i Borås vände man sig till Göteborgs universitet. På uppdrag av det numera nedlagda UHÄ utredde professor Emin Tengström forskningsanknytningen av bibliotekarielinjen vid högskolan i Borås. Han föreslog att ett centrum för biblioteksforskning skulle inrättas vid Göteborgs universitet i samverkan med Bibliotekshögskolan. Ambitionen var att skapa förutsättningar för en kognitiv och social institutionalisering i direkt syfte att medverka till kompetensutvecklingen vid Bibliotekshögskolan men också att skapa en nationell plattform för biblioteksforskare.
Genom inrättandet av en professur i biblioteksforskning i biblioteks- och informa tionsvetenskap och tillsättandet av Erland Munch-Petersen som tf professor och sedan Lars Höglund som ordinarie professor förverkligades denna vision. Trots att dessa båda institutioner formellt utgör separata enheter och givetvis har sina egna ansvarsområden är det fullt rimligt att tala om två nivåer i samma utbildning. Biblio tekshögskolan svarar för den grundutbildning Centrum inte tillhandahåller samtidigt som Centrum erbjuder den forskarutbildning Bibliotekshögskolan inte kan etablera. Tillsammans har företrädarna för dessa enheter (med god hjälp av många andra, inte minst FRN) sålunda lyckats etablera en full institutionalisering av ämnet biblioteks- och informationsvetenskap i Sverige - om man med "full institutionalisering" avser ett utbildningssystem som täcker allt från mindre grundläggande kurser till utbildning av doktorer.
Den senaste i raden av dessa utredningar var den s.k. "Svensson-utredningen" som föreslog att Boråsutbildningens monopolställning skulle brytas. Statsmakten uppmanades att överföra medel från Bibliotekshögskolan till universiteten i Lund och Umeå för att inrätta konkurrerande utbildningar. Betydelsen av forskning och akademisering underströks särskilt.
Medan biblioteksvärlden diskuterade "Svensson-utredningens" förslag förändrades spelets regler helt och hållet. Sverige fick en ny regering. De nya makthavarna anförda av utbildningsministern Per Unckel, valde att försöka genomföra ett systemskifte inom den högre utbildningen. Dessa makropolitiska åtgärder kommer att innebära större förändringar av bibliotekarieutbildningen än alla tidigare utredningar sammantaget. Följande reformer genomförs:
Universiteten och högskolorna ges en utökad frihet. Bland mycket annat innebär den nya självständigheten att universiteten och högskolorna i mångt och mycket själva avgör vilka utbildningar de skall erbjuda.
Linjesystemet rivs upp. Grovt sett innebär detta att de flesta yrkesexamensutbildningar (däribland bibliotekarieutbildningen), utom de som kräver legitimation, skall omvandlas till kandidat- och magisterutbildningar (vilket innebär tre års studier varav ett och ett halvt år i biblioteks- och informationsvetenskap respektive fyra års studier, varav två års biblioteks- och informationsvetenskapliga studier).
Akademisering och forskningskompetens betonas särskilt. Exempel på detta är införandet av magisterexamen och utökade krav på lärarnas akademiska meritering.
"Svensson-utredningen" skapade dock en mental förberedelse för att inrätta nya bibliotekarieutbildningar. Utredningsarbetet innefattade nämligen en genomgång av eventuella utbildningsanordnare. Dessas planer aktiverades när den nya regeringens utbildningspolitik blev ett faktum. I de orter, Lund och Umeå, som "Svens son-utredningen" föreslog återfinns sålunda de universitet som idag är i färd med att inrätta bibliotekarieutbildningar under läsåret 93-94.
Eftersom utbildningen idag formellt sett är att betrakta som en ämnesutbildning och inte en yrkesutbildning är det viktigt att akademiseringen genomförs fullt ut. Det finns nämligen en risk att det uppstår utbildningar som hamnar i en obestämd position mellan den gamla typen av yrkesutbildning och den nya ämnesutbildningen. I sämsta fall uppstår bibliotekarieutbildningar som perifiera appendix till redan etablerade utbildningar som saknar forskning och som inte har förankring i de biblioteks- och informationsvetenskapliga traditio nerna. Det vore önskvärt om de nya utbildningarna på något sätt formeras som specifika biblioteks- och informationsvetenskapliga enheter med ambitionen att inrätta ett fungerande biblioteks- och informationsvetenskapligt forskningsseminarium. Därför är det mycket glädjande att de två nya utbildningarna som redan är en realitet, har uppstått vid utbildningsorter där det finns väl fungerande biblioteks- och informationsvetenskapliga forskningsenheter. Det skall också tilläggas att samtliga utbildningar, gamla som nya, måste anpassa sig till kandidat- och magisterexamenssystemet. Som det nu ser ut kommer de nya utbildningarna främst att inriktas mot magisterutbildning. I ett avseende kommer dessa utbildningar att formellt organiseras på samma sätt som den påbyggnadsutbildning Bibliotekshögskolan tidigare hade att erbjuda. M.a.o., den studerande förväntas först ha läst valfria ämnen under två år innan hon/han antas till en tvåårig magisterutbildning.
Vid samtliga utbildningsenheter kommer stor möda att läggas på att förstärka det akademiska innehållet i utbildningarna. Den allmänna trenden kännetecknas av en allt mer problematiserande undervisning. Ett tydligt tecken på detta är att kandidat- och magistersystemet förutsätter att varje studerande skall färdigställa en examen suppsats som motsvarar en halv respektive en hel termins arbete.
Akademiseringen innefattar också försök att rekrytera kompetent lärarkraft. Givetvis är detta problematiskt eftersom ämnet p.g.a. sin "ungdom" ännu inte har producerat tillräckligt många akademiskt meriterade potentiella lärare. Vid de nya utbildningarna knyts därför stora förhoppningar till samverkan med företrädare för bibliotek och för andra universitetdiscipliner. Också i detta avseende är det glädjande att nya utbildningar inrättas vid orter där det redan finns etablerade institutioner för biblioteks- och informationsvetenskap med kompetent personal.
Samarbetet med Centrum för biblioteks- och informationsvetenskap högprioriteras. Detta engagemang innefattar ekonomiska bidrag, personellt stöd och organisatorisk hjälp. Bibliotekshögskolans insats för Centrum, överträffas dock vida av det Centrum har bidragit med till Bibliotekshögskolans verksamhet i form av kompetensutveckling, formella möjligheter att genomföra högre utbildning och forskning.
Kompetensutveckling uppmuntras. Hälften av lärarkåren är t.ex. i full färd att genomföra doktorsutbildning. Merparten av dessa är aktiva i forskningsseminariet vid Centrum för biblioteks- och informationsvetenskap.
Bibliotekshögskolan liksom seminariet vid Centrum för biblioteks- och informationsvetenskap lider av samma grundläggande problem som resten av biblio teksvärlden: sned åldersstruktur. I avsikt att säkra den intellektuella återväxten har Bibliotekshögskolan därför valt att satsa på ett antal nya unga aspiranter. Dessa kommer att under de närmaste åren slussas in i doktorsutbildning.
Stor möda har lagts på att anpassa den nya utbildningen till det allmänna akademiska utbildningssystemet. Magisterexamens forskningsförberedande betydelse betonas särskilt. De flesta små och medelstora högskolorna har dock idag enbart rätt att bedriva treårig kandidatut bildning. Fyraårig magisterutbildning ses främst som en angelägenhet för de stora universiteten. Därigenom riskerar den nya bibliotekarieut bildningen att tidsmässigt reduceras från att ha varit en fyraårig examensutbildning som inkluderade fyra terminer bibliotekskunskap till att bli en treårig kandidatutbildning inkluderande enbart tre terminer biblioteks- och informationsvetenskap. Givetvis står denna krympning i opposition till ambitionen att förbättra utbildningen. Detta problem har lösts genom att Bibliotekshögskolan har erhållit magisterrättigheter genom Centrum för biblioteks och informationsvetenskap. Med detta i ryggen planerar Bibliotekshögskolan dessutom att inrätta en extra femte termin. Den studerande ges därigenom möjlighet att bedriva biblioteks- och informations- vetenskapliga studier under längre tid än vad som var brukligt i den tidigare utbildningen.
Den nya utbildningen innebär att Bibliotekshögskolan tar steget från att ha varit en yrkeslinje till att bli en ämnesutbildning. Av detta skäl kommer utbildningen att upphöra att vara en påbyggnadsutbildning. Avsikten är att erbjuda en undervisning som står i paritet med det övriga universitets- och högskolesystemet. På så sätt kan de studerande själva avgöra huruvida de vill satsa på biblioteks- och informationsvetenskap som huvudämne eller som biämne. Det blir alltså fullt möjligt för t.ex. en företagsekonom eller historiker att i sina examen inkludera biblioteks- och informationsvetenskap som ett sidoämne.
Inrättandet av en ämnesutbildning förutsätter en annan rekryteringspolicy. Studenter kommer som tidigare att rekryteras ur de traditionella kategorierna (med tidigare universitetsstudier i bagaget) men också direkt från gymnasiet.
Kandidat- och magisterutbildningen förutsätter som sagt en avslutande obligatorisk forskningsförberedande examensuppsats. Det är sålunda viktigt att Bibliotekshögskolan finner väl fungerande former för detta. Eftersom den nya utbildningen startar hösten 1993 kommer de första uppsatserna att färdigställas först två år senare under våren 1995. Redan under hösten 1993 kommer vi dock att erbjuda möjligheter för dem som har genomgått den gamla utbildningen, att genomföra ett självständigt arbete i form av en uppsats motsvarande 20 poäng och därigenom erhålla magi sterexamen. Det är också möjligt att genomföra exa mensarbetet i två etapper. Den första etappen (10 poäng) består av ett fältrelaterat självständigt arbete av praktikkaraktär. Den andra etappen (10 poäng) består av uppsatsarbete.
Utbildningen kommer alltmer att inriktas mot en mer problemorienterad pedagogik. Detta är en process som pågått under lång tid och som förhoppningsvis aldrig når sitt slut. I avsikt att underlätta denna utveckling (samt att anpassa sig till den nya utbildningsordningen) har Bibliotekshögskolan valt att revidera bibliotekarieutbildningens prin cipiella utgångspunkter. För det första: Utbildningen tar inte som tidigare fasta på olika bibliotekstyper. Istället är den nuvarande studieplanen uppbyggd kring olika funktioner som präglar biblioteks-, informations- och kulturarbete. För det andra: De studerande erbjuds utökade möjligheter till individuell specialisering, vilket givetvis också inkluderar ambitionen att skaffa sig breda generalistiska kunskaper. Exempel på detta är det enskilda examensarbetet och en fjärde och femte termin helt bestående av valfria kurser. För det tredje: Det är viktigt att ta till vara den kompetens som finns i den gamla bibliotekarieutbildningen. Tveklöst kommer mycket av det som kännetecknar dagens kultur- och informationsförmedling, organisation av information etc att vara dominerande beståndsdelar i bibliotekariekårens kollektiva kunskapande även i framtiden. Det är sålunda väsentligt att omsorgsfullt förvalta och utveckla den erfarenhet och det vetande som redan byggts upp. För det fjärde: Den moderna informationshanteringens landvinningar integreras i utbildningen. Detta manifesteras bl a genom att stora resurser har satsats på att bygga upp en avancerad datorpark. I detta sammanhang bör multimedialaboratoriet särskilt nämnas. För det femte: Kompletterande utbildningar anordnas. För närvarande anordnar Bibliotekshögskolan särskilda utbildningar för blivande bokhandlare, arkivarier, biblioteks kanslister och informationsspecialister. Dessutom diskuteras möjligheterna att inrätta en litteratursociologisk utbildning och en internationellt inriktad bibliotekarieutbildning. Det skall tilläggas att utbildningsprogrammet också innefattar en rad vidareutbildningar. De kurser som t.ex. är inriktade mot barn och pedagogik är mycket populära. Dessutom ges en ettårig utbildning för doktorer i andra ämnen.
Det är viktigt att utbildningens effekter förstärks genom ständigt pågående externa verksamheter. Här kan nämnas konferenser, seminarier och publikationsserier. Detta är redan en realitet, inte minst tack vare de initiativ som tagits av Centrum för biblioteks- och informationsvetenskap. En god kreativ vetenskaplig miljö förutsätter också intensiva omvärldskontakter. Det kan inte nog understrykas hur viktigt det är med väl fungerande kontakter med fältets representanter och organisationer. En god verksamhet förutsätter "att man står någorlunda stadigt i verklighetens mylla". Givetvis inkluderar detta också kontakterna med de forskningscentra och nya utbildningar som har eller håller på att växa fram. Bibliotekshögskolan ser mycket positivt på denna utveckling. Intellektuell och vetenskaplig "befruktning" förutsätter "att mer än en planta tillåts blomstra". Det är rent av möjligt att hävda att Bibliotekshögskolans framtida existens är avhängig av att andra lärosäten inrättas. Ämnets positiva utveckling, och därmed Bibliotekshögskolans existens, kan endast garanteras genom det klassiska vetenskapliga me ningsutbytet och samarbetet. Detta förutsätter mer än en aktör. Vi skall göra allt i vår makt för att etablera en vänskaplig samverkan med de nya utbildningsenheterna.
Det skall också tilläggas att Bibliotekshögskolan värdesätter det internationella, inte minst det nordiska, samarbetet mycket högt. Det är ingen hemlighet att Centrum för biblioteks- och informationsvetenskap, och därmed också i viss mån Bibliotekshögskolan, har ambitioner att fungera som ett samlande organ för nationella och nordiska aktiviteter inom ämnet biblioteks- och informationsvetenskap.
Det kan också sägas att denna omstruktureringsprocess förutsätter en rad organisatoriska förändringar. Här skall vi dock avstå från att gå närmare in på denna fråga.
För det första: Kursen belyser olika sätt att förstå och definiera olika typer av bibliotek och informationsenheter. Detta görs mot en idéhistorisk bakgrund. Syftet är att åskådliggöra det mångfasetterade idéinnehåll som präglar dagens biblioteks-, kultur- och informationsdebatt.
För det andra: Kursen avser att belysa det sätt på vilket bibliotek och informationsenheter samverkar med andra viktiga system som framför allt det litterära systemet, utbildningssystemet och infor mationsmarknaden.
För det tredje: Kursen strävar efter att beskriva hur bibliotekarier och informationsspecialister förhåller sig till bibliotekssystemet och dess angränsande system (det litterära systemet, utbildningssystemet och informationsmarknaden). Begrepp som yrkeskultur och yrkesidentitet ges särskilt utrymme.
För det första: Kursen syftar till att ge grundläggande kunskaper om katalogers uppbyggnad och användning, klassificering, katalogisering, formatering och databaskonstruktion.
För det andra: Kursen syftar till att ge kunskap om grundläggande allmänna referenskällor och referensverk inom olika ämnesområden. Stor vikt läggs vid att ge kunskap om referensarbetets förutsättningar, metoder, problem och söktekniker.
För det tredje: Kursen syftar till att ge kunskaper om det "informationsuniversum" som håller på att utvecklas genom informationsmarknadens och informationsteknologins framväxt. Bibliotekariens möjligheter att utnyttja de globala informations systemen diskuteras bl a med tanke på svårigheter att navigera i systemen och att återvinna relevant information. Utnyttjande av informationsteknologi prioriteras.
För det första: Kursen syftar till att ge grundläggande kunskaper om olika gruppers förhållande till kunskap, information, bildning och kultur. Människans förhållande till bi bliotek/informationsenheter och det material som återfinns i biblioteken fokuseras särskilt.
För det andra: Kursen syftar till att ge grundläggande kunskaper om de metoder och tekniker som används för att underlätta människors förhållande till bibliotek och det biblioteken erbjuder.
För det första: De studerande kan välja att göra en uppsats om 20 p.
För det andra: De studerande kan välja att göra ett fältrelaterat självständigt arbete (praktik) på 10 p samt en uppsats om 10 p.
Examensarbetet bestäms i samråd med handledande lärare och examineras genom slutseminarium.
Åtminstone tre principiella ställningstaganden måste göras: För det första: Förhållandet mellan ett praktiskt yrkesinriktat förhållningssätt och en akademisk abstrakt (ofta kallad "teoretisk") utbildningsvision måste preciseras. Detta aktualiseras inte minst genom att Bibliotekshögskolan går från att ha varit en yrkeslinje till att bli en ämnesutbildning samt därför att det inom yrkeskåren finns högst divergerande åsikter om utbildningens inriktning. För det andra: Preciseringen av förhållandet prak tik-abstraktion måste relateras till stäl lningstaganden som rör de inomvetenskapliga dis kussionerna som förs om ämnets avgränsningar och teoretiska utgångspunkter. För det tredje: Dessa bedömningar bör ta sin utgångspunkt i de faktiska utbildnings- och forskningstraditioner som finns vid Bibliotekshögskolan. Det vore föga meningsfullt att genomtrumfa en vetenskapssyn som inte är förankrad hos dem som skall genomföra den.
Detta är inte oproblematiskt. Det finns som sagt en mycket utbredd rädsla för en utbildning och forskning som inte upplevs som relevant för arbetsmarknaden. Det är inte ovanligt att kritiker hävdar att mycket av det som produceras inom biblioteks- och informationsvetenskap i allt för hög grad behandlar frågeställningar som inte upplevs tillföra den faktiska verksamheten användbara kunskaper.
Detta måste tas på fullaste allvar. Trots utvecklingen mot en allt mer akademisk ämnesprofil är det idag svårt att hävda att biblioteks- och informationsvetenskap kan skapa sig en egen legitimitet enbart på basis av sitt unika vetenskapliga förhållningssätt. Även i framtiden är det i förhållande till fältet som ämnet kan motivera sin existens. Därmed inte sagt att dessa två poler är oförenliga. Företagsekonomi är ett exempel på ett annat ämne som befinner sig i samma position.
Starkt förenklat kan detta illustreras genom begreppsparet: teoretisk abstraktion och empirisk abstraktion.
Det förstnämnda begreppet står för en vetenskapssyn som utgår från en mer eller mindre strikt definition av ämnets ramar och intellektuella inriktning. En viktig bakomliggande målsättning är att bygga upp ett eget för ämnet specifikt teoretiskt fundament. Karikerat handlar det om att utifrån vissa begränsade teoretiska modeller förklara och förstå den "empiriska verkligheten". Exempel på ett sådant synsätt återfinns inom vissa delar av den anglo-saxiska informationsvetenskapen vari det t.ex. postuleras att studiet av informationshantering, informationsåtervinning och informationsanvändare är ämnets kärna. Det teoreti ska/metodologiska angreppssättet präglas av t.ex. sändar-mottagarmodeller, bibliometri och kognitiva orsakssammanhang. Andra för fältet betydelsefulla problemställningar (t.ex. frågor som rör s.k. kulturförmedling) ges inget eller litet utrymme. Det är inte svårt att föreställa sig att en sådan vetenskapssyn kan skrämma vissa yrkesföreträdare.
Det andra begreppet står för en vetenskapssyn som tar sin utgångspunkt i den s.k. empiriska "verkligheten". Det handlar om att studera och problematisera de faktiska och/eller upplevda problem som fältet ger uttryck för (vilket inte utesluter teoretiska antaganden och/eller vidare teoretiska slutsatser). Av detta följer att pro blemets relevans i första hand avgörs utifrån dess förankring i den allmänna biblioteks-, informations- och kulturdebatten. Det går alltså inte att hävda att bara en viss typ av problem skulle vara lämpade att inkludera i ämnet på basis av inomvetenskapliga antaganden om biblioteks- och informationsvetenskaplig inneboende teoretiska karaktär. Därmed också sagt att detta förhåll ningssätt är mångvetenskapligt, så till vida att problemställningen styr det vetenskapliga angreppssättet vilket kan inkludera allt från teknik och systemvetenskap till sociologi och historia. Det s.k. holistiska perspektivet ges också stort utrymme. Ämnets intellektuella innehåll och avgränsningar bestäms sålunda av den forskning som produceras och inte av dess "teoretiskt" definierade "natur". Karikerat kan denna inriktning beskrivas som "vi tager vad vi haver-forskning". Det kan också tilläggas att denna empiriska hållning präglar många universitetsdiscipliner inom humaniora och samhällsvetenskap i dag.
Det är viktigt att noga understryka att såväl den teoretiska som den empiriska abstraktionen har lika stort existensberättigande i det vetenskapliga samhället. Det skall också sägas att de inte utesluter varandra.
Vid Bibliotekshögskolan diskuteras dock i första hand den empiriska utgångspunkten (vilket inte utesluter att enskilda forskare och lärare väljer den teoretiska abstraktionen, t.ex. i form av kognitiv informationsvetenskap, som utgångspunkt för den egna forskningen och att den teoretiska abstraktionen kan få större betydelse i framtiden genom att Centrum för biblioteks- och informationsvetenskap väljer en sådan inriktning). En mycket viktig orsak till detta vägval är självklart ambitionen att erbjuda utbildning och forskning som uppfattas som relevant av fältets representanter. Bakom ligger också tankar om att ett öppet vetenskapligt förhållningssätt leder till ett kreativare och mer spännande utbildnings- och forskningsklimat.
Det skall dock villigt erkännas att den empiriska abstraktionen bara på en principiell nivå löser de bakomliggande motsättningar som här beskrivits under begreppen: praktik - abstraktion. En rad konkreta problem återstår. Exempel på detta är t.ex.: vilka empiriska problem skall studeras, hur skall utbildningen problematiseras samt vad bör utbildningen särskilt fokusera. Vi kan vara fullständigt övertygade om att dessa diskussioner aldrig kommer att minska i intensitet och att hur man än vänder sig så kommer långt i från alla att bli nöjda.
Följande forskningsinriktningar kan nämnas: bibliotekshistoria, litteratursociologi, barnlitteratur, bibliotekens pedagogiska funktion, bibliotekariers yrkesidentitet, användarstudier, studiet av klassifikation, utvärderingsmetodik, multimedia, systemteori samt biblioteket och invandrare. En sådan mångfald låter sig inte snävas in i en allt för trång forsknings- och utbildningskostym.
| 1. Årgang : | Nr 1 1994 | Nr 2 1994 | Nr 3/4 1994 |
| 2. Årgang : | Nr 1 1995 | Nr 2/3 1995 | Nr 4 1995 |
| 3. Årgang : | Nr 9 (Db.Nr) 1997 | Nr 10 1997 | Nr 10b 1998 |
| 4. Årgang : | Nr 11(Db.Nr) 1998 |