Hum-fak. - Dilettantkultur

Dilettantismen inom 1800-talets svenska fornminnesvård och arkeologi

Under loppet av 1800-talet formerades ämnet arkeologi som en vetenskaplig disciplin. Denna professionaliseringsprocess inleddes i början av seklet under inflytande av tidens nationalromantiska strömningar och som en reaktion på centralmaktens ringa intresse för fornvård och fornforskning. Aktörerna i sammanhanget ingick i en dilettantkultur med rötter i 1700-talet som med tiden ställde högre krav på att fornvård och fornforskning skulle specialiseras. En diskurs formerades som reglerade vilka som fick utöva verksamheten och vilka frågor, svar, metoder och praktiker som ansågs relevanta inom detta kunskapsfält. I takt med att arkeologin blev mer centraliserad utkristalliserades under seklets andra hälft en ny dilettantkultur som yrkade på den privata och regionala fornforskningens autonomi. 1800-talets arkeologi och fornminnesvård kan med andra ord karaktäriseras av en polarisering mellan dilettantism och professionalism som med tiden förstärktes genom nya argument, praktiker och vittförgrenade nätverk. Det hela utmynnade i en häftig konflikt. Temat för mitt inlägg är denna process och polemiska relation inom 1800-talets svenska arkeologi.