Hum-fak. - Dilettantkultur

Autodidaktik och universitet. Om ett tema i tysk pedagogisk debatt under andra hälften av 1700-talet

Inom den akademiska världen diskuterar man idag hur universitetet skall möta de utmaningar som den nya informationsteknologin för med sig. I en tid då lärare och studenter kan kommunicera med varandra via Internet – och då en allt större del av den litteratur som förut förvarades vid de stora universitetsbiblioteken kan laddas ned från olika databaser – har man tvingats fråga sig om det framgent kommer att vara möjligt att bedriva akademisk undervisning på samma sätt som tidigare. Pessimistiska bedömare förutspår att det i framtiden inte längre kommer att finnas några incitament att bevara den typ av centralt lokaliserade läroanstalter som universiteten utgör.

Den som tar del av den debatt som här avses kan lätt få intryck av att den nuvarande situationen är historiskt unik. Så är dock inte fallet. Dagens hotbild har i själva verket slående likheter med en problembeskrivning som fick fäste i mitten av 1700-talet och som därefter kom att aktualiseras allt oftare särskilt i tysk pedagogisk debatt. Hotet härrörde den gången från en snabbt växande bokmarknad och personifierades i debatten ofta av en gestalt som benämndes der Autodidakt. Frågan restes vad det fanns för skäl att studera vid universitetet när man istället kunde bedriva självstudier och inhämta sina kunskaper direkt ur böcker?
På konferensen om skandinavisk dilettantism kommer jag att analysera de betydelser som knöts autodidaktikbegreppet i det sena 1700-talets diskussioner om universitetsväsendets framtid. Vilka egenskaper tillskrev man autodidakten i detta sammanhang? Vilka politiska förhoppningar och vilka farhågor knöts till denne gestalt?