Hum-fak. - Dilettantkultur

Att skolas till dilettant – några utbildningshistoriska synpunkter på den svenska naturalhistoriska utvecklingen under 1700-talet

Naturalhistoria och kanske framförallt botanik intresserade många i Sverige under frihetstiden och i början på den gustavianska tiden. Den idéhistoriska bakgrunden är välkänd; Linnés systematiska innovationer möjliggjorde ett bredare deltagande i utforskandet av naturens tre riken och den politiska elitens preferens för utilism och merkantilism legitimerade och uppmuntrade till engagemang. Många kom också att ägna sig åt att direkt utforska naturen, vi kan hitta åtskilliga exempel på präster, läkare och lärare runt om i landet som inventerade och studerade naturen nära inpå dem – flera av dem, en majoritet kanske, hade haft Linné som lärare.

Det är ibland svårt att göra meningsfulla distinktioner mellan de mest aktiva ur den senare gruppen och de naturalhistoriker som besatte professurer eller adjunktstjänster vid universiteten; man läste samma böcker och artiklar, man ställde liknande frågor och använde samma metoder för att utvinna svar, man publicerade sina resultat i samma vetenskapliga forum och man korresponderade med samma personer. En universitetsprofessor hade naturligtvis vissa fördelar, som företrädare för ämnet var han en naturlig kontaktperson och medelpunkt, inte minst i internationella förbindelser, tillgång till bibliotek, samlingar och botaniska trädgårdar i anslutning till universiteten var en annan förmån förknippad med positionen. En känsla av isolering var kanske i kontrast något som typiskt förenade många av de kyrkoherdar, provinsialläkare och gymnasielektorer som ägnade sig åt naturalhistoria vid sidan av sina andra plikter – det intrycket ger i alla fall den senare gruppens återkommande klagomål över brist på litteratur, jämförelsematerial och personer att diskutera forskningsresultat med. I ett annat sammanhang har jag använt begreppet ”provinsforskare” (istället för t.ex. ”amatör”, ”fritidsforskare” eller ”dilettant”) för att just betona den geografiska dimensionens betydelse.

Den terminologiska osäkerhet är i sig en indikation på hur lite vi vet om vad som karaktäriserar 1700-talets många dubbelarbetande naturalhistoriker. Enskilda personers liv och leverne finns belagda i kortare eller längre biografiska studier men det finns få mer generella diskussioner om vad som drev låt oss säga provinsforskarna i deras verksamhet och hur mer generellt vi ska förstå dem och deras ställning i 1700-talets samhälle. I mitt bidrag till symposiet kommer jag att föreslå några sätt på vilket en fokus på utbildning kan bidra till att belysa provinsforskarens verksamhet, motiv och identitet. Jag kommer att analysera några samtida diskussioner om syftet och värdet av naturalhistorisk utbildning men fokus kommer främst att riktas mot hur den i praktiken gick till: från rent konkreta aspekter som: vem undervisade vem, på vilket sätt och var, till mer komplexa frågor om vilka de underliggande relationer och motiv som kringgärdade undervisningen var. Jag kommer fästa speciell vikt vid den privata undervisningens betydelse även om jag också kommer att diskutera hur undervisning i naturalhistoria gick till vid offentliga institutioner som gymnasier och universitet.